Sista SM-helgen

Upplandningen till den sista SM helgen blev inte riktigt som jag hoppats. Jag började med att vila på måndagen efter en tuff långdistans för att jag kände något som irriterade i halsen. Sådär diffust så att säkert vem som helst annars inte skulle ägna det en tanke men för en elitidrottare är det ett första viktigt tecken på att något inte är som det ska och att kroppen behöver vila. Så jag vilade och sov drygt 12 timmar natten till tisdagen, men det ville inte riktigt ge sig och känslan fanns kvar även under tisdagen. Det hela slutade med att jag inte tränade ett ända pass mellan långdistansfinalen på söndagen och medelkvalet fredagen efter. Det var inga som helst tvivel om jag skulle springa eller inte och hade kvalet varit på torsdagen hade jag kunnat springa även då, men jag ville ge kroppen så lång som möjligt tid på sig att få ut det dåliga och vara som mest återhämtad och redo till helgen. Så visst fanns där en extra anspänning när jag ställde mig på startlinjen till medel-SM kvalet. Men det var också otroligt skönt att det var just ett medelkval jag skulle ut och springa för det innebar mycket och noggrann orientering, med extra tid till kartläsning, och en bana på 3,7km vilket jag visste skulle vara lättare för kroppen att hantera efter 4 dagars vila än om det varit det dubbla. Men det fanns ingen anledning att vara extra nervös. Inte en tanke ägnades åt min fysiska förmåga under loppet utan allt fokuserades på kartan och orienteringen. Det var en otroligt kul bana i utmanande terräng och efteråt var jag totalt utpumpad mentalt efter ansträngningen att ha varit totalt fokuserad i knappt 35 minuter. Kroppen kändes bra. Det är coolt, och inte ofta tyvärr, jag upplever den känslan av att jag knappt orkar tänka och känner mig helt virrig efter ett lopp för att jag har varit så fokuserad på orienteringen hela tiden. Oftast för att en bana brukar innehålla en eller flera delar där det är okej, och även nödvändigt, att släppa på koncentrationen en aning för att sedan orka skärpa till den igen när så krävs. Men den här kvalbanan var riktigt bra och hade orientering ända in till sista kontrollen vilket gjorde att jag inte vågat slappna av en ända sekund. Det beror såklart också mycket på ovanan vid terrängtypen. Hade jag varit van vid att orientera i den här typen av terräng hade jag haft fler tillfällen där jag kunnat slappna av lite och låtit ryggmärgen göra jobbet men när det är en terrängtyp som jag inte jobbat med så mycket vill jag vara medveten om allt jag gör för att göra det så bra som möjligt och då krävs 100% fokus hela tiden. Så att jag inte glider in i något stockholmstänk och till exempel försöker planera sträckan utan att bry mig om branterna… Men nu hade jag fullt fokus på uppgiften hela vägen och blev 4a i mitt heat, 1.39 efter segraren vilket jag är nöjd med som kvallopp. Stabilt, säkert och fokuserat.

SM medel kval C
SM medel kval

Final med sen start (14.20) på lördagen så det fanns gått om tid att hinna vara nervös på. För oj vad nervös jag var. Jag brukar vara nervös och vill det för att veta att jag har rätt anspänning, men när jag hinner vara det så här många timmar före start kan det gå över till att bli negativt. Tidigare har jag upplevt att det kan sätta sig i benen som blir som gelé sen när jag ska springa, men jag tyckte att jag klarade av att hantera det bättre den här gången och märkte inget av det när jag väl startat. Jag tyckte inte heller att det kändes något annorlunda i varken löpningen eller orienteringen under banan. Visst var jag ordentligt noggrann de första svåra kontrollerna, jag visste ju från kvalet att det skulle bli lurigt, men jag tryckte också på bra när det fanns möjlighet och den avslutande delen av banan ute på den öppna heden gick fint och där hade jag en bra fart i benen. Jo visst la jag 2 minuter på 4an och 1 minut på kontroll 10 och det är ju 3 minuter för mycket i bomtid, speciellt på en medel, men i övrigt var jag nöjd med mitt lopp när jag kom i mål. Tyvärr kan jag inte säga att jag fortfarande var nöjd när jag såg resultatet, och jag vet att man inte ska påverkas av det men det är svårt, ofantligt svårt. Brutalt missnöjd blev jag, ledsen och besviken. Besviken på min egen prestation och oförmåga att klara den här utmaningen lika bra som många andra gjorde. Jag hade trott, sen jag var på SM läger i Göteborg i slutet på sommaren, att den här finalen skulle bli en av de svåraste och mest utmanande orienteringsbanor jag sprungit. Jag hade i början svårt att bemästra terrängen på grannkartan där vi tränat på lägret och det tog tid innan jag hittade vad som skulle bli min taktik inför det här loppet. Men jag bestämde mig för att det viktigaste var att gå rätt, även om det skulle ta lite mer tid än vanligt. Så orienterade jag på kvalet, med ett bra resultat, och så bestämde jag mig för att göra även i finalen. Men uppenbarligen var det inte så svårt som jag trott, eller så gjorde jag det svårt för mig själv. Jag blev för passiv och det gick helt enkelt för långsamt. Jag vet att det sättet att orientera på oftast inte är det snabbaste på den enskilda sträckan, men det är alltid värt det i längden. Fast inte den här gången. För är metoden inte snabbast på den enskilda sträckan måste de som på dessa sträckor är snabbare än mig göra misstag som gör att jag tidsmässigt kommer ikapp min tappade tid på extra noggrannhet. Kanske är det inget sätt att orientera på för att vinna ett VM men i en terrängtyp man inte är helt hemma med kan det vara bra. Så varför fungerade det inte den här gången? Kanske var det något annat som jag inte gjorde lika bra som vanligt? Kanske påverkade min förkylning mig fysiskt ändå? Eller nervositeten? Eller var det bara inte tillräckligt många svåra kontroller som gjorde banan nog utslagsgivande för att min taktik skulle få genomslag? Jag försöker ta åt mig av vad jag gjorde bra och glömma det andra.

GPS från finalen.

SM medel final (utan vägval)
SM medel final (utan vägval)
IMG_5036
Dimma över ängarna på väg till arenan för SM stafetten.

Stafett! Härligt att få avsluta helgen, SM och nästan även höstsäsongen (för nu är det inte mycket annat kvar) med en stafett. Något helt annat än medelfinalen, i någon helt annan terräng. Jag fick den stora äran att springa första sträckan i vårt förstalag med Annica på andra och Helena på sista. Kul att springa första, ovant men spännande! Konstigt nog var jag inte alls särskilt nervös före start, bara sådär lite lagom som är perfekt. Kanske jag använde upp alla mina känslor under lördagen… Starten gick och jag gjorde som alltid när jag får en karta i handen: läser den. Det var tydligen inte så rutinerat på ett startgärde på en förstasträcka och jag hamnade fort långt ner i fälten med en hel del vassa armbågar i sidan av tjejer som uppenbarligen tyckte att jag sprang för långsamt. Lite småchockad över folks beteende blev jag men var inte sen på att anamma det själv och när jag var klar med min plan till fösta, halvvägs till startpunkten kunde jag börja plocka löpare som då behövde börja läsa kartan för att veta vart de skulle. Väl framme vid starten låg jag bra med i fältet igen och kunde börja klättringen uppför sluttningen mot ettan med täten inom räckhåll. Jag fick mina kontroller bra och fick upplevelsen av att jag drog en av klungorna delar första halvan av banan, som hade mer långdistanskaraktär och betydligt tuffare terräng. Kul att ligga först och kroppen kändes stark och pigg. Andra halvan av banan var i lite mer lättlöpt skog och med lite kortare sträckor. Här kom jag ihop med löpare från andra gafflar och i stort sätt såg jag folk hela vägen. Men en bom på runt 45s på kontroll 10 och ett sämre vägval till elvan gjorde att jag tyvärr tappade täten precis före mål och växlade som 11a, 1.58  efter Hällen. Men det var visst precis rätt utgångsläge för Annica som sprang som tåget, upp i ledning och drog ifrån. Hon växlade ut Helena i ensam tät med 1 minuts ledning. Helena missade tyärr lite på den luriga första kontrollen och några av lagen bakom smet förbi men såklart kämpade hon på bra resten av banan och vi blev tillslut 5a! Skönt att ha brutit förra årets svit med 6e platser på nästan alla stora stafetter, nästa år tar vi ett ännu större steg! Andralaget sprang på topp de med och blev bästa andralag och topp 10! Det är verkligen så kul att springa stafett med Lidingö och jag känner verkligen allas tro på att jag som individ och vi alla som lag ska göra vårat bästa och lyckas tillsammans. Även killarnas förstalag sprang bra och slutade också som 5a. Andralaget blev tyvärr felstämplade.

GPS från sistasträckan.

IMG_5075
SM stafett, med mina vägval
IMG_5046
Glada femmor!

Nu känns det som om säsongen sedan är slut. Tomt. Lite tråkigt att det inte är några stora tävlingar kvar, utom 25-manna då. Som alltid är kul för att hela klubben får vara med och kämpa i ett och samma lag!