Snö och träningsvärk på skidläger

Förra veckan spenderade jag på skidläger i Bruksvallarna. Ett läger som min skidklubb Sundbybergs IK har haft sedan jag började åka skidor och de senaste åren har det varit just i Bruksvallarna. Det är väldigt bra skidåkning i Bruksvallarna, speciellt så här i december när det kan vara ont om snö på andra bra skidorter längre söderut. Det var bra med snö i år och många spår var öppna och fint pistade så det gick ingen nöd på oss och vi kunde åka mil på mil i fina spår.

Jag gillar att åka på läger så här i början av vintern. Det är ett härligt sätt att komma igång bra med mängdträningen och att vara på läger ger en extra motivation och energikick. Sova, äta, träna. Så härligt att inte behöva tänka på mycket annat än bra återhämtning mellan passen under några dagar.

Skidåkning är så härligt! Tänk att jag kan springa i ett helt år och så helt plötsligt köra flera pass på över två timmar på skidor utan att få mer ont än lite träningsvärk. Det hade nog inte gått så bra att göra tvärt om, att åka skidor (och inte springa) i massa månader och sedan springa två-timmarspass utan att få ont någon stans, i alla fall inte för mig. Så att skidåkning är så skonsamt är tur och bra! Sen kan man ju diskutera om den där träningsvärken är ”att inte ha ont”, för rejält med träningsvärk fick jag. Armarna, ljumskarna, vaderna, låren, fötterna. Men läger brukar ju innebära att kroppen blir lite tröttare än vanligt och så även denna gång.

Det blev 11 timmar och 121 km skidåkning under de 5 dagarna. Tredje dagen var det dags för 3h långpass på förmiddagen och jag gav mig ut med träningsgruppen som till en början bestod av runt 25 st killar från Sumpan. Det blåste en del och spåren på myrarna var igenyrda men längre bak i ledet var det helt klart åkbart och jag kunde hänga med bra i den relativt höga farten. Jag hade redan hunnit få en hel del träningsvärk, framförallt i armarna och vaderna, från de tidigare dagarna men det var bara att bita i och hålla avståndet till åkaren framför så att inga luckor skapades i ledet. Energin gick lite upp och ner under passet men jag fyllde på varje halvtimme med dricka och tog en bit energibar efter 2h för att inte gå tom på energi. De andra droppade av en efter en under tidens gång, tog kortare vägar hem eller saktade ner lite på farten för att orka hela vägen. Det är verkligen kul att så många kan börja träningen ihop och ha sällskap av varandra men sedan göra det som passar bäst för en själv och känna efter så att träningen blir optimal för individen. Till slut var vi bara 6 tappra åkare kvar och jag var riktigt trött och mör i musklerna. Så härligt att få pressa sina gränser lite och se vad jag klarar av. Jag springer väldigt sällan mer än 2h så bara att träna 3h är rätt ovanligt för mig och händer bara när jag åker skidor. Att seden köra de här timmarna i en fart en bra bit över bekväm långpassfart gjorde att passet verkligen blev en utmaning och ett härligt kvitto på hur mycket jag orkar och kan kämpa på. Den mentala inställningen gör mycket och idag hade jag bestämt mig för att det skulle gå, jag skulle orka hänga med hela vägen. Jag ville se om jag kunde och känna hur det kändes. Jag kunde och det kändes skönt! I alla fall efter 3.03 när jag tog av mig skidorna och gick in i värmen. Sen blev det mindre skönt. Tröttheten tog över och lunchen intogs under tystnad med en tom blick riktad framför mig. Men å så nöjd jag var inombords. Jag klarade utmaningen!

Photo 2013-12-07 13 57 17 Photo 2013-12-07 13 56 11 Photo 2013-12-07 13 41 40 Photo 2013-12-08 09 51 42 Photo 2013-12-07 14 15 55