10Mila

Det är helt grymt vilken känsla som byggs upp i Lidingö under veckan före 10Mila. Ja egentligen under hela året men den sista veckan når det hela sin kulmen. En av delarna i uppladdningen består av teknikträningar i relevant terräng och jag vet inte hur många teknikpass det sprungits, av alla löpare, i så väl första- som femtelag, killar och tjejer, dag som natt, den senaste veckan. Hade man velat träna 10 timmar teknik förra veckan hade man garanterat kunnat köra alla pass på relevanta kartor, med uthängda kontroller och klubbkompisar till sällskap på varje pass, det är häftigt!

IMG_2222
Ett av de förberedande teknikpassen jag körde veckan för 10Mila bjöd på magiskt fin skog och dessutom sol och sommarvärme! Lyx.

Jag liksom dras fram och påverkas otroligt mycket av hur motiverade alla löpare runt omkring mig är och hur fokus riktas mot helgens stafetter. Andra delar i uppladdningen består av klubb- och lagsamlingar där vi går igenom information, diskuterar taktik och lägger upp planen för såväl dagen som själva loppet. Grymt vilken känsla det var efter fredagskvällens gemensamma samling och middag! Alla hade samma mål, alla hade samma dröm, och att dela den energin med så många andra, löpare som coacher, det är en svårslagen upplevelse!

IMG_2258
Man ska ha kul på vägen! Lagbilder på tjejerna med tema Lidingö-style 😉

Jag vaknade på fredagsmorgonen och var så där lite nervös och förväntansfull som på julaftons morgon som barn (eller ja, kanske fortfarande för den delen..). Insåg när jag vaknat ordentligt att det var faktumet att det bara var ett dygn kvar till 10Mila som skapade känslan. Små fjärilar i magen och en längtan efter att allt roligt skulle dra igång.

Efter många bra stafettlopp under våren där jag verkligen hittat flytet och kunnat orientera snabbt och offensivt var jag ordentligt taggad inför 10Mila. Jag ville ta revansch från i fjol då jag sprang tredje sträckan (då den korta raka) och fick gå ut i ensam ledning men blev passiv och efter en liten miss mot slutet ikappsprungen av klungan bakom. Visserligen växlade jag ut nästa löpare bara några sekunder efter täten, så det var inget dåligt lopp, men sedan dess har jag tänkt på känslan jag hade under det loppet och jobbat med att hitta en mer offensiv inställning, utan att chansa. Stafettcuperna under vintern, med olika utgångslägen och uppgifter, har verkligen hjälpt mig att hitta tryggheten i den offensiva inställningen, oavsett utgångsläge.

IMG_2288
Starten har gått! Dock med några fler lag än vad som syns på bilden… typ 300 fler.

Så var det äntligen dags! Alltid lite drygt med 10Mila-dagen att gå och vänta på att det ska bli dags att åka ut till arenan. Man får liksom ta morgonen i etapper för att inte bli för nervös eller börja ladda för tidigt. Frukost, morgonjogg, packa, kolla ungdomskavlen på TV sändningen, lunch (”frukost nr två” – för nervös för att få i mig vanlig mat, lättare med gröt), och så äntligen åka iväg. Ines sprang mycket bra på första sträckan och växlade ut Annica som 11a, 25s efter täten. Jag förberedde mig på scenariot att gå ut ensam i tät i princip ända fram till 10 minuter innan jag stack iväg. Dels för att jag vet hur bra Annica är på att göra sitt eget lopp och gå ifrån, dels för att det var den situation jag kände att jag behövde jobba mest med mentalt och blev mest nervös inför. För att då klara av den situationen och kunna följa min plan på ett offensivt lopp var jag tvungen att ha det scenariot i huvudet under uppvärmningen. Försöka dämpa nervositeten till en lagom nivå. Nervositet är inget dåligt för mig, det är inte ångest utan förväntan och spänning. Men det kan bli för mycket, speciellt på stafetter har jag märkt, och då kan det sätta sig i benen, som gelé, och det vill man inte när man ska ut och borra i täten på en sträcka på 10Mila. Men när jag de där sista 10 minuterna fick klart för mig att scenariot skulle ändras till att gå ut några minuter efter täten släppte lite av den värsta nervositeten och jag hittade tillbaka till känslan jag hade på stafetterna i vår och under veckan före när jag tänkt mig loppet och känslan jag ville ha inför det.

Annica växlade ut mig som 28a, 3.46 min efter ledande Fredrikstad. Jag gav mig iväg och tänkte inte nämnvärt på vilka som gick ut runt omkring utan var helt fokuserad på mitt. Kunde dra iväg i bra fart och kände äntligen, efter en vecka med ganska seg kropp efter lägret i Skottland, att benen svarade och att farten fanns där som tidigare. Inte den där absoluta formkänslan men ett bra tryck och driv. Härligt konstaterande på väg mot första kontrollen och sedan fullt fokus på kartan. Gjorde ett riktigt bra lopp hela vägen och var enormt fokuserad. Kom inte ihåg mycket av banan när jag kom i mål och det var som att bli väckt ur en dröm efter att jag lämnat över kartan till Sarina och slutfört mitt uppdrag. Det är så det ska kännas efter ett intensivt orienteringslopp med högsta fokus. En del av ”dimman” bestod ju även såklart i att jag var riktigt trött och hade tagit ut mig max fysiskt, men hade också ett väldigt högt mentalt fokus under hela loppet. En anledning tror jag är att jag är så hemma med den här terrängen att jag kan jobba med ryggmärgen och inte behöver tänka ut lika många av besluten, de tas liksom på automatik. Häftig känsla! Jag förde upp laget till en 5e plats, 1.58 min efter täten och hade tredje bästa sträcktid. Sarina sprang riktigt bra, höll 5e platsen och plockade tid på täten och växlade ut Helena 44s efter ledartrion Järla, Alfta-Ösa och Domnarvet. Redan vid första TV-kontrollen var Helena uppe på tredje plats, men Domnarvet och Järla var svåra att nå. Spänning genom hela stafetten! Stora Tuna gick starkt på sista sträckan och smög förbi omärkta i skogen och upp till en tredjeplats, så även två finska lag och vi blev tillslut 6a. 1 placering bättre än förra året, men så ofantligt mycket närmare tätstriden. Så lite besvikna var vi nog alla, med högt uppsatta mål och nära nära. Men mycket nöjda ska vi vara också. Det finns där, och det är inte långt borta. Kanske bara en månad?

Foto: Göran Johansson

IMG_2323

Så vi i förstalaget klarade inte riktigt av att bli bästa förstalag. Däremot gjorde de andra 4 lagen riktigt grymma insatser och blev bästa andra- och tredjelag och femtelaget slog dessutom alla andra fjärdelag! Så tack alla tjejer som är med och skapar den fantastiska stämningen, och även ni grabbar! Och tack alla coacher och ledare för ett suveränt jobb, med all praktiskt stöttning man kan tänka sig men också den där viktiga mentala biten som gör att vi löpare kan prestera på topp.


Toppfoto: Göran Johansson