Tack Trondheim

Tack för fyra fantastiska månader Trondheim! Fast Simen och Børge, mina sambos på Dyrehagen, skulle väll säga att det snarare varit två månader… och ja, det har varit en höst med mycket resor, tävlingar, läger och några besök hemma i Stockholm, för att träffa familjen lite och för att slippa några extra resor. Så på ett sätt är det skönt att vara hemma igen. En skoltermin på fyra månader har varit lite för lite för att kunna flytta på riktigt och jag har, som jag velat, fortsatt att leva det liv jag lever just nu vilket innebär att jag är iväg mycket på läger och tävlingar, att jag vill hem till klubben för tester, något möte och samlingar. Det var ju en del i varför jag valde Trondheim, för att också ha nära hem. Men en höst går alldeles för fort och nu är det redan slut! Såklart hade jag önskat att jag kunnat varit i Trondheim mer den här hösten, men jag vet heller inte vad jag skulle valt bort att åka på. Så jag får vara nöjd med det jag fick, och det är jag! Så nöjd! Så glad att jag valde att äntligen göra det här. Det har verkligen varit bra på alla sätt, ja kanske utom en del lite jobbiga extra resor då.

Skolan (ja det var ju faktiskt en utbytestermin på universitetet jag åkte på, även om det i det stora hela blev en ganska liten del) har fungerat bra, kul med kurser på norska, intressanta ämnen och snälla gruppmedlemmar som står ut med mig och mitt flängande. Spännande att få lära känna ett helt nytt universitet, om än bara på ytan, men jag tycker att jag hunnit se en hel del av de olika campusen och fått uppleva stämningen på NTNU. Nu får vi bara hoppas att jag klarat tentorna också.

Träningen har varit helt toppen! Massor av bra träningspass på schemat med NTNUI och alltid sällskap av både killar och tjejer, och många. Hade velat hunnit springa lite mer på karta, men utan bil har det blivit ett lite större projekt att ta sig ut på fler orienteringsträningar än de som funnits på planen under veckan, och när det väl kommit till kritan har annat, som form till SM eller lite ont i benhinnan, kommit emellan ibland. Men jag har hunnit med en del träningar i skogen och tror också att jag har lärt mig mycket av det. Sista passet på karta blev det bästa och jag kände äntligen att jag förstod kartan och terrängen. Långt kvar till att vara bra på det, men en bit på vägen och något jag kommer att ta med mig. Backarna och myrarna, som jag också velat bli bättre i, har inte varit svåra att hitta och jag tror absolut att det har gjort mig starkare. Till exempel 5 stycken 6 minuters intervaller i backe, med 1 min stillastående vila, går inte att genomföra i Stockholm, mer än på löpband. Om man ens skulle hitta en 6 minuter lång backe, skulle man sen behöva ganska lång vila för att ta sig ner för backen mellan varje intervall. Bra förutsättningar för att bli stark i backe i Trondheim alltså.

Dyrehagen, mitt o-køk, och Simen och Børge, som jag delat det med, har haft stor betydelse för hur bra jag har trivts i Trondheim. Skönt att inte bo ensam, bra att alltid ha någon att fråga om allt mellan himmel och jord när man är ny i en stad, och i ett land, och kul att dela på middagslagningen. Visst har det varit en omställning att flytta från egen lägenhet till ett rum med gemensamt kök och badrum, men jag har lärt mig mycket av det och tror det var en bra erfarenhet. Latmasken i mig har ändå inte haft så mycket emot att ”städa, det gör man efter fester” även om jag egentligen är ganska noggrann och ordningssam av mig. Lite värre är det om jag inte får sova, där har jag svårare att släppa taget, som när det var efterfest på Dyrehagen till kl 6 på morgonen. Inte riktigt mig grej. Men en engångsföreteelse och en erfarenhet det med. Har gillat filmkvällarna bättre, och kunde inte träffat mer rätt i gemensam filmsmak, det kommer jag att sakna.

Miljön i Trondheim går ju inte heller att klaga på. Mysig och fin stad, alldeles lagom stor och lätt att hitta i eftersom sluttningen ner mot centrum ger en bra överblick. Helt perfekt för mitt lokalsinne. Naturen sen! Att se ner mot fjorden, och bergen på andra sidan, det är så vackert. Lägg sen lite kvällsljus på det, underbart! Och myrarna är oslagbara. Hittar man en med perfekt lutning svagt utför, där gräset har lags sig efter sommaren och gunget är precis i takt med löpsteget, då är man i himlen. Värre om man ska åt andra hållet, eller om det har regnat lite för mycket, eller om det är några minusgrader men ännu inte helt fruset. Men då räcker det att springa nattorientering med gemensam start och se lamporna spridas ut över första myren, så är man kär igen, oavsett vattenmängd och temperatur.

Så tack Trondheim för den här hösten, och tack alla jag träffat och lärt känna där, ni har gjort hösten så mycket bättre!