Portugal – part II

Andra delen av lägret i Portugal spenderades alltså i en helt annan terrängtyp än den nere vid kusten där vi bodde de första dagarna. Nu, i Alpalhao två timmars bilfärd nordöst om Lissabon, sprang vi inte i strandterräng längre utan på fina gräsmattor nästan helt utan skog och med stora stenblock och berghällar utslängt lite här och var. Öppet och lättlöpt för det mesta, men också ganska väderutsatt. För vi hade inte det bästa vädret under våra fem dagar i Alpalhao. Några små solglimtar (då kameran såklart åkte fram) men annars mest mulet, regn och blåst och till och med någon kortare hagelstorm. Men så läge temperaturen visade på runt 15 grader var det helt okej löpväder även i nylontröja och inte allt för kallt att byta om utanför bilen efter träningarna.
Tiden mellan passen fick dock spenderas inne och mot slutet av ett 10 dagar långt läger blir i alla fall jag rätt så rastlös mellan träningarna. Lika bra att träna mycket då, så vi fortsatte vår svit med tre pass om dagen även första dagen i Alpalhao. Efter fem pass totalt på karta de två första dagarna i den nya terrängen var det dags för tävling. Norte Alentejano O’Meeting (NAOM) med medeldistans WRE på lördag förmiddagen, nattsprint på kvällen och medeldistans igen på söndagen.

Terrängtypen på tävlingarna var dock inte lika lättlöpt och härlig som vi upplevt på träningarna utan här var det mer kupering och lättare att fastna bland stenarna om man inte såg upp. Det behövdes mycket mer noggrann koll på exakt vart man var hela tiden för att inte tappa tid på att springa fel håll runt stenarna eller fastna ovanför en brant. Regnet och vinden gav det hela en extra dimension med halka och risk för att få kartan bortblåst ur handen i en vindby. Det gällde att hålla kartan i båda händerna för att ens kunna läsa den i de värsta kastvindarna, annars bara fladdrade den och det gick inte att se något. Det var ibland tufft att komma över ett krön på berget och mötas av en vägg av regn och vind. Men den noggranna kartläsningen som krävdes passade mig och jag tyckte verkligen att det var kul att få tävla igen och behöva hålla fullt fokus absolut hela banan. Jag sprang inte nattsprinten på lördagskvällen då jag tyckte att start halv 9 var lite sent och all träning började helt klart kännas i kroppen och jag ville kunna hålla någorlunda fart även på söndagens medeldistans. Så på nattsprinten var jag endast publik i regnet i de smala gränderna i den rejält kuperade staden Castelo de Vide. Häftig stämning.

Tekniskt gick båda loppen bra. På söndagen hade jag lite svårare att bli motiverad för tävling igen före start men efter en lite halvknackig inledning blev motivationen och tävlingskänslan bättre. Det är svårt att bemästra en ny terräng direkt och jag tyckte därför att jag gjorde det bra som vågade hålla nere på farten där det behövdes och hela tiden anpassade efter orienteringen, men ändå vara offensiv och ligga på så hårt jag kunde. Däremot var det svårare att bedöma vägvalen i den här terrängen och jag sprang mest rakt på och glömde ibland att se efter mer lättlöpta stråk på de lite längre sträckorna. Det var min egen prestation som var fokus på de här tävlingarna och inte resultatet. Skönt att få ett kvitto på att det tekniska sitter rätt så bra även i hög fart på en tävling också nu i februari och kul med lite nerver och fokus igen.

Nu finns lägrets alla kartor med GPS och kommentarer i kartarkivet!

Det var ganska trötta ben som joggade runt det sista passet efter söndagens tävling och måndagens resdag blev en välbehövlig vilodag. Jag är verkligen nöjd med det här lägret, på så många sätt. Att jag har klarat den höga dosen träning bra, med så många pass löpning och på karta och att huvudet har varit fokuserat på nästa varje pass. Jag känner att jag fått ut mycket av alla teknikträningar och det har gett den säkerhet jag innan lägret tyckte att jag saknade i min orienteringsteknik efter många lite halvdana träningar med snö och annat som inte gjort omständigheterna hemma optimala. Nu känns det som att våren gärna kan börja närma sig, utan att det stressar mig, och det blir dessutom många fler tillfällen för bra teknikträning också innan dess. Att allt har fungerat så bra beror såklart inte bara på mig utan också hur väl lägret var arrangerat och hur bra jag trivts med de andra i klubben. Kul att så många av de nya var med och skapade en skön stämning till gruppen och sammanhållning. Ännu en bidragande orsak till att jag nu längtar mer efter att säsongen ska dra igång.

IMG_8680