Transgrancanaria

5.30 ringde klockan och 6.15 var frukosten äten och all utrustning till loppet i ordning och jag, Matleena och Mårten körde iväg mot starten av vårt lopp som gick i San Bartolomé klockan 8.00 på lördagsmorgonen. Det var forfarande mörkt när vi åkte och först när vi närmade oss byn uppe i bergen började det ljusna och solen var på väg upp. Det var en vacker morgon men bara kring 8 grader uppe i bergen så lite kyligt innan solen hann värma upp luften. Vi väntade en stund i bilen för att hålla värmen innan det var dags att jogga den sista biten ner till starten på torget. Många förväntansfulla löpare stod redo för start och vi smet oss fram bland löparna för att få en bra startposition och kunna anpassa vår fart själva direkt från start utan att fastna bakom någon när gränderna blev trånga och backarna branta.

IMG_8952
En ordentlig utrustningslista var uppsatt av arrangören, så det var bara att se till att allt fanns med under hela loppet för att bli godkänd.
IMG_8974
Mårten, Matleena och jag redo för start på 31km-loppet!
IMG_8982
Fin soluppgång över bergsbyn.
IMG_8986
Förväntansfulla löpare innan startskottet går.

Starten gick och Mårten och ett gäng snabba killar drog iväg. Jag och Matleena satte också upp en ganska bra fart direkt och det var skönt att ligga långt fram och slippa någon trängsel. 4-5 andra tjejer syntes också till här framme och vi jobbade på ganska bra upp för de första backarna på stadens gator. Det kändes lite i benen och pulsen steg snabbt för att jag var dåligt uppvärmd och jag hann ett par gånger tänka ”gå inte ut för hårt, gå inte ut för hårt”. Men efter bara några minuter kom vi ut ur byn och det flackade ut en bit och vi gick från asfalten in på en mindre grusväg som sedan blev en stig. Löparna spreds ut lite och jag försökte hålla Matleenas rygg men tyckte att det kanske gick lite väl fort för ett lopp på 3 mil. Men bara någon kilometer efter start började vår första riktiga klättring (av två på banan) och farten sängtes. Nu kändes det mer som en lagom fart under tröskeln. Lite tufft för låren då det var ganska branta stigningar och lite serpentiner men en ansträngningsnivå som inte kändes överdrivet slitsam. Nu var det två tjejer som höll ett lite högre tempo än oss och drog iväg och vi hade kanske 6-7 killar framför oss, annars var det ganska utspritt redan nu och det märktes att den största delen av startfältet tänkte ta det lite lugnare än oss idag. Jag och Matleena hittade en skön rytm som vi båda var nöja med och även om vi inte pratat om att springa ihop kändes det skönt att ha någon annan som sprang lika fort som en själv runt sig för att lättare hålla en jämn fart och inte förivra sig i första tuffa backen.

IMG_8991
Den lugna farten på grund av den branta backen gav tillfälle för lite fotografering utan att behöva stanna.
IMG_9009
Ett band av färgglada löpare bakom oss på stigen, en bit längre ner.

Första backen gav en fin utdelning genom utsikten vi fick när vi kommit upp och över kammen. Vilka vyer att springa till! Nu var vi uppe för den första tuffa klättringen på 300 höjdmeter och nästan 900m utför på 12km väntade innan vi var nere vid första vätskestationen. Till en början var det ganska brant och stigen var liten och teknisk. Mycket stenar och det gällde att ha tungan rätt i mun för att sätta fötterna rätt och inte snubbla eller halka till i rullgruset. Några riktigt snabbfotade killar och en tjej drog om oss och jag imponerades av deras framfart utför. Tyckte själv att jag sprang på rätt bra här och att jag som orienterare borde ha en fördel i den här typen av terräng. Blev lite väl exalterad av den löptekniskt krävande stigen som var så kul att springa fort på och försökte hänga på löparna som sprungit om en bit. Vilken känsla att flyga ner för en liten stenig stig med utsikt över bergen och dalen nedanför och känna att man har en kropp som klara av det mest svårlöpta partierna. Lycka! Men efter ungefär halva delen av utförslöpningen, som totalt tog oss knappa 45 minuter, började jag inse att jag kanske inte var helt fysiskt förberedd på den här typen av löpning ändå. Låren började säga ifrån efter att ha fått hålla emot i varje steg och jag började undra hur mycket nerför det egentligen var på de här 3 milen, kommer mina lår att klara det här? Men så var vi äntligen nere, kunde fylla på med gel och lite extra vätska vid arrangörens station och fick äntligen lite uppför igen. Skönt för benen!

DCIM101GOPROGOPR9299.DCIM101GOPROGOPR9302.IMG_9055IMG_9052

DCIM101GOPROGOPR9311.
Lite sol också på oss och inte bara borta på bergen. Annars sprang vi större delen av loppet på skuggsidan. Vilket var rätt skönt, det var varmt ändå.
DCIM101GOPROGOPR9320.
Äntligen nere vid dammarna och bara 1km kvar till vätskan och starten på nästa stigning.

DCIM101GOPROGOPR9322.

Nästa stigning var helt perfekt lutning. Vi kunde springa på i ett bra tempo men utan att bli för trötta eller få mjölksyra. Energin från gelen kickade in, låren var glada att slippa utförslöpningen för en stund och huvudet fick lite paus från den intensiva koncentrationen som krävts för att sätta fötterna rätt när det gick fort utför. Från banprofilen visste vi att det skulle vara två stigningar under loppet, resten utför. Vi visste också att den totala klättringen skulle ligga på 750m, därför blev jag väldigt förvånad när vi redan efter knappt 20 minuter var uppe på åskanten och det började gå utför igen. Bara 160m uppför, dvs 460 totalt, det saknas knappt 300m. Hmm, kanske är klockan som inte riktigt klara höjdmätningen med GPS när man springer så nära bergskanten. Men Matleenas klocka visade på samma stigning och det kändes helt klart lite mindre än den första stigningen på banan. Så den sköna känslan i låren blev kortvarig och jag fick bita ihop lite för att klara den första lite brantare delen av nästa utförslöpning. Lite orolig att jag missat något i bansträckningen och kikade upp mot de närmaste topparna runt omkring oss, ska vi upp där? Men det blev inget mer uppför.

IMG_9027
Uppe på sista höga punkten utmed banan, bara nedför kvar.
IMG_9029
Matleena med fint löpsteg utför berget.

När vi kommit ner från serpentinerna på bergssidan sprang vi sedan länge i en uttorkad flod. Först med hög vass runt omkring oss som en djungel, sedan lite mer öppet och här lös solen på oss och det började bli varmt. Glad för den tidiga starten och att slippa springa i den här grytan senare på dagen när det blivit ännu varmare. Nu började det kännas i benen att vi sprungit 2 mil och underlaget var inte det roligaste för ett par trötta fötter. Stora rundade stenar och jag fick hela tiden leta med blicken efter nästa lite plattare sten att sätta foten på. Ansträngande både för fötter, ben och huvud. Nu började vi också komma ikapp en del av de som vandrade i 19km-klassen och det blev en del sicksack mellan dem.

IMG_9063
Stenigt och hög vass, inte så lättframkomligt.

Lutningen nere i flodfåran var svag så här gick det bättre för låren men fotsulorna började bli trötta och slitna efter alla branta utförsbackar och stötar mot stenar så nu fick jag börja bita ihop lite. 2h passerade och en till gel intogs. Andra vätskan var först med bara några kilometer kvar till mål så nu gällde det att vätskan i flaskorna räckte hela vägen. Äntligen var den stena flodbädden slut och avståndsskyltarna visade på 5km kvar när vi passerade under motorvägen och lämnade bergen för den sista biten stadslöpning på lite snabbare underlag. Matleena drog genast upp farten och jag slet i för att försöka hänga med men hade inte någon extra växel efter 25km löpning utan fick inse att mina 4.50min/km var vad  benen klarade av nu. Sista 20 minuterna var mest att bara genomlida. Okej så jobbigt var det kanske inte, eftersom jag inte riktigt såg vitsen i att pressa mig det allra sista. Men jag ville fortsatt kämpa hela vägen in i mål och håll den farten jag tyckte att jag klarade av. En mun sportdryck i farten på sista vätskestationen och sedan en sista kraftansträngning in i mål.2.42.57 hade jag på de 29,7 km klockan mätte upp. 4a i damklassen och 14de totalt, 1.03 efter Matleena i mål och 15.25 efter segraren. 5.30 min/km som snitt. Mitt mål innan var att klara 3h och alltså 6 min/km, men det var svårt att sätta något mål eller veta vad jag skulle vänta mig. Så jag är väldigt nöjd med både mitt genomförande och resultat. Det här var en fantastisk upplevelse! Kul bana med fina vyer och utmanande löpning samtidigt som kuperingen gjorde att man inte kunde hålla någon maxfart utan mer än bara ren löpning och fysik spelade in i genomförande. Det här var verkligen något jag gillade och vill göra igen. Att springa långt och länge ger upplevelsen en extra dimension. Du kan inte maxa för fullt utan måste anpassa farten efter distansen och vara stark mentalt för att orka hela vägen. En riktig utmaning som passar mig bra.

IMG_9064
Trötta men glada efter väl genomförda lopp!
TGC GPS
Från start uppe i bergen till mål nere vid havet.
Resultat TGC 31km
Resultatlistan för 31km-klassen. Seger till Mårten!
TGC höjd och fart
Stigningen på banan och min fart under de 2.43h löpning.

Efter 10 minuter vila och energipåfyllning i målområdet hade nog en nerjogg suttit bra, om det hade gått att springa vill säga. Men det var helt omöjligt att få mina ben att springa efter att de stelnat till lite under den korta tiden efter målgång. Det var bara att linka bort till bilen och låta bli nerjoggen helt enkelt. Försökte mig på en tidig morgonjogg på söndagen innan flyget tillbaka till Sverige. Jag och Matleena såg ut som två gamla tanter när vi stapplade iväg. Men efter några minuter kunde jag i alla fall kalla det jag gjorde för jogg, om det var platt, utför fick vi gå baklänges för att komma ner. Ojojoj vilken träningsvärk kommande dagar! Framsida lår framförallt. Totalt förstörd. Kan inte gå i trappor och svårt att sätta mig eller resa mig upp. Flygvärdinnan frågade vad jag hade gjort när jag haltade förbi på väg av planet. Han blev lite undrande när jag som femte person gick förbi honom och knappt kunde ta mig fram genom flygplansgången med lår som stela trästockar. Det var tydligen fler svenska på det planet som sprungit lite längre än de gjort förut. Inga intervaller på Bosön på måndagen för mig, fanns inte en chans. Fick bli lite lugnt trampande på cykeln i stället. Men idag, tisdag kväll, ska det nog gå att springa lite igen, hoppas jag. Men det var det värt!

I NÄSTA inlägg finns bilder från loppet tagna av arrangören.