SM Guld och Stigtomtakavlen

Förra året var natt SM något jag fokuserade på genom vintern och jag hade det som ett tydligt mål i början av säsongen. Jag var revanschsugen från året innan då jag blivit 4a och lagt bort guldet på en onödig miss i slutet av banan. Jag hade insett att natt var något som passade mig och när då förra årets SM gick norr om Stockholm i en terrängtyp jag verkligen trivs i blev det ett lätt beslut att fokusera lite extra på den tävlingen.

I årets planering låg natt SM inte lika bra till för mig. Att åka ner till sydligaste Sverige två helger i rad och dessutom endast för ett lopp den andra helgen kändes lite tufft och min spontana känsla (utan att ha kollat upp vart i Blekinge tävlingen gick) var att terrängen inte lockade speciellt. Så mitt första beslut var att inte springa natt SM, vilket kändes tråkigt då jag verkligen gillar natt men också skönt att inte resa så mycket. Sen ändrades omständigheterna, det blev flyg båda helgerna vilket gjorde att jag slapp sitta många timmar i bil fram och tillbaka två helger i rad och tillslut bestämde jag mig för att ändå springa. Så i år såg jag det mer som att det är kul att springa natt SM, än en tävling jag fokuserat på och förberett mig till specifikt. Men eftersom jag alltid springer en hel del nattorientering under vintern och fortsatt så även de senaste veckorna så kändes nattformen god. Dessutom insåg jag samma eftermiddag som tävlingen var att jag sprungit på en del av kartan under ett påskläger i Blekinge för tre år sedan, så då började jag även känna mig lite förberedd på vad som väntade tekniskt och vilken terrängtyp det skulle bli.

Det blev, som vanligt innan en nattävling, en lång dag fram till start. Men när man ska tävla ställer kroppen på någon konstigt sätt in sig på det och i stället för att vilja gå och lägga sig kl 22 var det för mig dags att börja ta på mig pannlampa och tävlingsskor vid den tiden. Frågan var underställe eller inte? 7 grader, pannlampssele och GPSväst utöver den vanliga tävlingströjan, det borde räcka. Jag gillar inte att bli för varm. Uppvärmning med tjockare kläder och efter det var jag varm och skön i kroppen och nöjd med mitt beslut att skippa understället. Tänkte inte mer på det och starten gick. Svårt att bedöma vägvalet till första. Hade bestämt mig innan för att springa runt om det såg bra ut men här var det inget givet stigvägval tyckte jag och det blev en vänsterbåge för att undvika så mycket grönt som möjligt. Var noggrann sista biten in till kontrollen från hyggeskanten då jag visste att det var en lite chansartad kontrolltagning på natten men jag fick stenarna bra på vägen in och skulle ha 75 meter kvar till höjden när jag springer förbi en kontroll och sneglar på kodsiffran i farten. 117. 117?! Men det är ju min! Hade gjort parallellfel på stenarna i det gröna och snubblade över kontrollen när jag trodde jag hade en bit kvar. Lättnad över att ha fått den på tur och därmed sluppit en dålig start men lite arg på mig själv för ”misstaget”. Skärpning nu Anna. Okej, nu fick du den här chansen, nu tar du det och gör något bra av resten av banan!

Kom in i loppet igen. Valde kanske ett lite sämre vägval på andra delen av långsträckan till 4an men från vad jag mindes av tävlingen för tre år sedan skulle det vara fin skog där och därav mitt beslut, som jag inte ångrar utan bara konstaterar efter analys att det var kring halvminuten sämre. Mer onödigt dock att tappa nästa 1 minut på utgången från kontrollen till stigen. Tyckte i alla fall att jag sprang något grymt fort på vägen, men så var det ju natt också och då har man en annan hastighetsupplevelse än på dagen. Bra orientering igenom fjärilen och kartbytet. Lite kortare sträckor och noggrann kartläsning krävdes. Det hade börjat regna och nu när orienteringen krävde en lite lägre fart insåg jag att regnet tilltagit och att jag började bli kall om händerna. Också nu som magen började säga ifrån första gången och även om det egentligen inte direkt hindrade min löpfart så tog det en del fokus från orienteringen och jag ville undvika att behöva stanna. Magen betedde sig så under resten av banan och fokus gick lite upp och ner vilket gjorde att tävlingskänslan blev lite lidande. Inte så offensiv löpning, men fortsatt bra tekniskt och de kluriga kontrollerna hjälpte mig att inte tappa någon tid på magbesvären. Jag hade med mig två gel och tror nog att båda två egentligen hade behövts på 85 minuters löpning men pga magen vågade jag inte ta någon av dem utan drack endast lite sportdryck vid tre tillfällen på banan. På väg mot 16de kändes det som att jag varit ute rätt länge och nu var underarmarna så kalla att händerna stelnat och jag hade problem med motoriken och att vika om kartan. Det kändes som en lång sista slinga när man hörde speakern vid 17de kontrollen men fortfarande hade nästan 20 minuter kvar av banan. Men för mig var det bra med ett par kluriga kontroller till, även om det var en del stiglöpning där emellan, för att få huvudet att fokusera på orienteringen i stället för kylan och tröttheten. Kände att jag började bli trött och anpassade vägvalen efter det så att jag skulle klara av att hålla fokus hela vägen in och lyckades bra med det. Var nöjd med loppet och tyckte at jag hade gjort det väldigt bra tekniskt, utom en miss på ca 1 minut på kontroll 14 men på en så lång banan tyckte jag det var okej. Så jag var lite förvånad att de inte nämnde mig i speakern på hela det långa upploppet och inget när jag gått i mål och stämplat ut. Var trött och kall och gick bort för att dricka lite. Skogssport kom fram och presenterade sig och ställde lite frågor om loppet och jag förstod inte helt varför de pratade med mig. Dels kunde jag ju inte kommit in på så bra tid om de inte sa något i speakern och dels hade jag 5 löpare som startade efter mig. Men jag svarade på frågorna om loppet och då plötsligt kom tävlingsspeakern och avbröt och ville ha en intervju. ”Grattis till SM guldet Anna”. Va?? Vadå har jag vunnit? Men det är ju folk kvar i skogen… Jag vågade inte tro på det så jag svarade på hans frågor om loppet också och gick sedan därifrån något chockad. Tröttheten och kylan gjorde nog sitt så hjärnan var lite segare än vanligt men när de sen ville ta några bilder började jag inse att det nog var som de sa. Jag hade vunnit! Tagit SM guld! Wow, med det loppet, i kylan och regnet och med magen som inte ville samarbeta, långt och kallt och tufft, men kul och utmanande och bra tekniskt. Va häftigt! SM GULD!

Resultat
GPS
Karta
svenskorientering.se

Men så här mitt i en tävlingssäsong går det inte att sväva på moln över ett SM guld så länge utan på söndagen var det tävlingsdags igen, Stigtomtakavlen. Jag sprang sista sträckan i lag med Johanna och Emma och återigen levererar tjejerna i Lidingö och jag får gå ut förts i tätklungan på 4 lag. Dock sumpar jag de där 10 sekundernas ledning på totalt hjärnsläpp då jag sticker ut åt helt fel håll från kartplanket och mot sista kontrollen i stället för startpunkten. De andra i klubben får skrika mig tillbaka och då inser jag snopet mitt misstag och vänder om och ut mot startpunkten. Pinsamt. Tur att Emma kämpat sig till den lilla ledningen så att jag inte tappade något på mitt huvudlösa agerande. Om jag inte var tillbaka från de svävande molnen innan så var jag det åtminstone nu.

Det blev en tuff dag i skogen för mig. Lisa och Lina som tog taktpinnen från start hade något piggade ben än mig som sprungit på fredagsnatten och det var bara att försöka bita i från start. Fram till 9an klarade jag av det och kände mig som en del av tätklungan men med lite mer löpning till kontroll 10 och 11 var plötsligt avståndet för långt för att kunna ta ikapp igen. Jag låg och sladdade och hade ögonen på deras ryggar för att ta första bästa chans om de skulle göra det minsta lilla misstaget men med så bra sikt och snabblöpt terräng resten av banan från varvningen gick det inte att komma ikapp och tillslut var jag 1 minut efter i mål. Jag gjorde vad jag kunde, idag var formen inte den bästa och inte så konstigt det. Nöjd att jag ändå kunde hänga med de snabba tjejerna så pass länge och att bli 3a i stafetten. Men framförallt så imponerad av alla andra tjejer i Lidingö! Det är så inspirerande och motiverande att få gå ut i täten på sista sträckan i en stafett och vilka klubbkamrater jag har som bara levererar det utgångsläget gång på gång! På Måsenstafetten var det Alice och Frida, nu Johanna och Emma, och förra helgen vann Johanna, Sofia och Annica Kolmårdskavlen storstilat, och det finns massor av topprestationer av alla våra tjejer i stafetterna under våren, vilken bredd!

IMG_9690
Foto: Stigtomtakavlen
IMG_9689
På väg mot varvningskontrollen, med Lina och Lisa inom synhåll, men här börjar det bli tungt att hänga med. Foto: Stigtomtakavlen
2016-04-17 Stigtomtakavlen
Sista sträckan
IMG_9692
Prispallen i damklassen, men utan Johanna. Foto: Anna Wallin

Toppfoto: Anna Wallin