Ett annorlunda O-ringen

2002 sprang jag mitt första O-ringen, sedan dess har jag fullföljt alla 14 fram tills i år. Så det kändes lite konstigt att åka upp till Sälen och 2016 års O-ringen och veta att detta året skulle jag bryta min svit. Men siktet är inställt på något större, längre fram, och att genomföra en tävlingsvecka med fyra långdistanser och en sprint passade inte in i mitt träningsupplägg fram mot VM. Egentligen inte för att själva O-ringen skulle slita för mycket inför VM, för med nästan en månad kvar skulle det finnas gott om tid för återhämtning efter den här veckan. Nej problemet ligger i vilka pass jag vill kunna få in denna och kommande vecka för att förhoppningsvis vara i så bra form som möjligt på VM. För att den träningen ska bli optimal passade inte ett helt O-ringen in i planen. Så jag utnyttjade de tillfällen som passade, för bra banor och motstånd, och lade upp veckan som jag ville ha den.

Första etappen sprang jag som ett vanligt tävlingslopp. Men med ganska mycket mindre mental laddning och fokus än vanligt. Det är svårt att ladda upp när jag inte hittar anledningen till att prestera. För mig var det här inget viktigt, men det gör det inte mindre viktigt för de som sprang. Men jag är sån, måste ha skarpt läge för att prestera. Väl på startlinjen var jag fokuserad och inställd på uppgiften, 10,2 km fjällorientering. Tyckte det skulle bli kul och var sugen på ett riktigt bra fartpass av lite längre karaktär, ett sånt som nästan bara går att få just på en långdistanstävling. Jag visste att det skulle bli svårt, så taktiken var att vara noggrann och hela tiden ha kartkontakt. Det brukar vara rätt koncept för mig i en svår och ny terrängtyp, men inte idag. Hade full koll fram mot första kontrollen men när jag lämnar sänkan och min sista säkra har jag fortfarande flera hundra meter kalfjäll mellan mig och min kontroll. Inga detaljer att läsa på och styras in av mot kontrollen. Min taktik fungerade inte men jag förstod det inte där och då utan fortsatte ut i blindo utan att helt reflektera över det, eller åtminstone inte ha någon bättre plan att sätta in. 4 min irrhöna på kalfjället blev resultatet. Fanns inget att läsa in sig på och jag visste tillslut inte vad jag skulle ta mig till. Lyckades se en sten med en kontroll längre ner i sluttningen och fick äntligen tag på min lilla fåra. Modet sjönk men jag försökte tänka positivt och fortsatte mot andra. Lika svår kontroll den, inne i ett område med lite mer växtlighet. Men inga varningsklockor ringde och min ovana vid terrängen hade ingen bättre idé än att fortsätta som tidigare. Vilket så klart resulterade i ytterligare 5 minuter irrhöna tills jag blev ikappsprungen av Heidi och Lilian och med svansen mellan benen kunde hänga på dem för att få kontrollen. Funderade på att gå hem och köra mitt fartpass på etappen i morgon i stället, men hade ju lite draghjälp nu så jag fortsatte. Resten av banan gick bättre. Lite krokar också på slutet, när jag var trött och inte riktigt motiverad till att hålla uppe gnistan. Men jag fick med mig bra formbesked fysiskt när jag kunde jämföra mig lite mot de andra tjejerna och släppte den dåliga inledningen snabbt och fokuserade på annat efter loppet. Ett antal fler pass skulle ju genomföras kommande vecka.

På tisdag morgon, när HD21E hade sprint på kvällen, fick jag möjligheten att springa D21E2 banan på deras medeldistans. Nu var jag mer motiverad till att prestera och tänkte mig loppet som ett skarpt läge inför medeln på VM. Inte den mest relevanta terrängen, och fick ju inte ens något resultat, men ändå så mycket mer motiverad den här gången. Gjorde mina tävlingsförberedelser och njöt av att vädret slagit om till något svalare än de inledande dagarna och en del regn. Ett bra lopp med rätt känsla och flyt tekniskt. Just som jag ville att det skulle kännas, och vad jag njöt av det! Sprang runt banan på 32.02, helt ok tid för start kl 9 på morgonen och inte någon toppform fysiskt, även om känslan i kroppen var godkänd.

På torsdagen var nästa högpass inplanerat och jag bestämde mig för att köra min tävlingsbana på etapp 4. Startade vid kl 10 eftersom jag inte fullföljt dagarna innan och fick en helt annan upplevelse av kalfjällsorientering än på första etappen. Nu låg dimman över fjället och det regnade och blåste. Kroppen kändes som en påse sand på uppvärmningen. Tunga tunga ben som inte alls ville springa, speciellt inte uppför. Det brukar bli bättre när jag startat tänkte jag och det blev det. Lite bättre i alla fall. Men med bom på första och även tredje kontrollen rann energin och glädjen ur mig och idag kunde jag inte heller motivera mig till att det blev ett bra pass. Kroppen var sliten och pulsen ville inte gå upp, så vid 6e kontrollen bestämde jag mig för att det fick räcka och vända hemåt över fjället. Nästan lite kuslig känsla att var helt ensam mitt uppe på det flacka kalfjället och inte se många meter fram i dimman. Kändes skönt att ha med sig karta och kompass då, och ibland lättade dimman något och jag såg att jag inte var ensam där uppe. Ett mindre lyckat pass, men det är viktigt att lyssna på kroppen.

Under veckan fick jag även till några styrkepass, löpskolning och spänst, rullskidor, lite lugna teknikpass och långpass på fjället. En bra träningsvecka och kul med miljöombytet och att bo i stugor med  hela klubben. Fick också lite nya erfarenheter hur det är att ingå i VM truppen. Vi hade både VIP-mingel och pressträff och jag var med som stjärngäst i radio O-ringen. Kul med nya upplevelser, men ganska mycket energi som går åt även till sånt. Bra att jag inte tävlade varje dag och kunde tänka på helheten och få till bra återhämtning mellan passen.