En tillbakablick, och fokus framåt

2018 blev inte den säsongen jag önskade att det skulle bli. Jag försökte, men lyckades inte alls. Åtminstone inte med vad jag hade skrivit upp som mål för säsongen. Efter höstsäsongen 2017 behövde jag en paus. En lång sådan. Såklart insåg jag att en lång paus från träning och satsning skulle påverka min fysiska form, men jag var inte fullt beredd på riktigt hur mycket. När jag sedan startade upp vinterträningen, med ny energi och motivation, den första december, kändes allt bara så tungt. Det kändes som jag var ljusår bakom mig själv mot hur det känts när jag börjat vinterträningen efter ett par veckors vila tidigare år. Pausen jag behövt var såklart även för huvudet, med låg motivation och tro på mig själv efter en tävlingshöst som inte gick min väg. Så det kanske inte var så konstigt att mitt självförtroende inte direkt blev starkare när jag under vintern aldrig tyckte att det riktigt släppte. Jag kom aldrig riktigt ikapp igen, efter den där säsongsvilan under hösten. Det hela blev inte bättre av att jag under vintern fick mer och mer besvär med min astma och försökte fram och tillbaka med olika mediciner och övningar. En förkylning på det, veckorna före första uttagningstävlingen för våren, gav inte de förutsättningarna jag hade behövt för att klara av att samla ihop mitt självförtroende och prestera på plats nere i Skåne den där helgen i april. Biljetten till EM gick därmed up i rök, ihop med vårsäsongens stora mål och ännu en liten bit av tron på att jag faktiskt ville och var bra på det här.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_14af1
EM-läger i Schweiz med Lidingö under våren. Men det blev tyvärr inget EM för mig. Foto: Remy Steinegger.

En ljusglimt på tävlingsfronten under våren var 10Mila, ihop med mina straka tjejer i Lidingö. Jag hade börjat få lite ordning på min andning och hittat en andningsövning som verkade fungera. Men efter så många kraschar både fysiskt och mentalt på både träningar och tävlingar som inte gått som jag velat under våren vågade jag inte satsa för högt, för risken att igen inte klara dit jag ville nå. Att få komma 4a ihop med tjejerna i förstalaget, och få se de andra i laget fightas för allt de hade gav mig otroligt mycket ny glädje och motivation för den här idrotten.

Nya små bubblor av hopp började puttra inom mig. Vi åkte till Finnland på läger inför Jukola och sprang de fiska mästerskapen i medeldistans. En tävling som avgörs med kval och final på samma dag. En varm sommardag i maj. Och det gick så mycket över förväntan, jag tog mig inte bara till final, jag vann dessutom mitt kvalheat, och i finalen kändes andningen bättre än på hela våren. Det var den största segern för mig det här loppet. Jag kände äntligen igen min kropp igen. Kunde ta i i backarna, få mjölksyra men ändå fortsätta springa och kroppen kunde hantera det och jobba vidare.
Tyvärr fick jag aldrig chansen att använda mig av de tekniskt kunskaperna om terrängen som jag samlade ihop på lägret, eftersom en förkylning satte stopp för att åka med på Jukola.

Helgen före Jukola hade vi de svenska VM-testerna i Lettland. Medeldistansen var katastrof. Mestadels tekniskt. Och jag kan kanske inte vänta mig mer heller efter så lite förberedelser i terrängen. VM fick av naturliga själ inte något fokus den här våren. Det var för fullt i huvudet av för många andra problem och svårigheter att tackla. Långdistansen var betydligt bättre. Men i en terrängtyp jag inte lagt fokus på att lära mig eller tränat i gick det inte att nå ett resultat som räckte dit jag ville nå, en plats till världscupen och för-VM i Norge. Ännu ett mål i kras, vad skulle jag nu satsa mot?

Efter den där förkylningen som gjorde att jag missade Jukola hände ändå något. Det kändes skönt att tävlingsäsongen var slut och jag kunde få fokusera på träningen igen. Sakta tog jag mig uppåt igen, steg för steg. Försökte sikta långt borta, för att inte bli för besviken vid groparna som kom, inte riktigt stark nog att våga tro. Jag åkte till O-ringen, som en del i sommarträningen, utan förväntningar från mig själv på resultat. Med bara målet att njuta av den fantastiska terrängen runt Örnsköldsvik. Jag lyckades njuta, och resultatet det gav mig var mer än jag kunnat drömma om efter den våren jag haft. Det hela ledde till en andraplats på fjärde etappens långdistans och under loppet på sista dagens jaktstart låg jag 3a (!!), innan tröttheten och värmen slog mig hårt. Men jag är så otroligt nöjd över min 6e plats i totalen och med hela O-ringen veckan. Vad lite positiva resultat, både i form av känslan i kroppen under veckan och siffrorna på pappret, kan göra skillnad.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_151c7
O-ringen i Örnsköldsvik i magisk terräng. Foto: Sven Alexandersson

SM fick bli höstens delmål, mot en ny satsning och en ny säsong. Men först SM. Kul att få tävla igen! Wow när kände jag så senast?! Ett gott tecken. Långdistansen blev den tuffaste jag sprungit, men det var också vad jag hade förväntat mig och hoppats på. Tyvärr klarade jag inte att hålla ihop det riktigt hela vägen in, och tappade mycket på banans sista få kontroller, när det tunga egentligen redan var gjort. Men min 9e plats är ändå så mycket mer än vart jag var i våras och den känns bra. Årets första SM-löv dessutom. Medeldistansen var en bra prestation, men ett resultat jag var väldigt besviken med. Men det var okej den här gången, för besvikelsen skapade vilja och motivation, inte ångest och dåligt självförtroende som i våras. Stafett! Med Helena och Emma på första och sista sträckan, jag på andra. Rafflande, imponerande, lysande, silver!

Nu tror jag att jag är redo igen, för att göra det här på riktigt en gång till. Fast när vet man att man är redo egentligen? Det kan bara framtiden utvisa. Men jag känner den, glädjen och motivationen, igen. Att ta mig an ett nytt mål, våga sikta högt igen och tro på att jag kan nå dit. Så jag ger det ett försök till – VM 2019, här kommer jag!