SM guld!

Att återigen få stå högst upp på prispallen på ett natt SM, där jag lämnade den för tre år sedan när jag sist sprang, det känns otroligt stort och häftigt för mig.

Sedan dess har det hänt mycket, bland annat sprang jag samma år VM i Sverige, men jag har också haft tyngre säsonger sedan dess, där ett SM guld har känts väldigt långt borta, och därför är jag extra stolt och tacksam över det den här gången. Att jag har tagit mig hit där jag står idag! Tack kroppen och huvudet för att ni har klarat av att ta mig hit, och tack alla runt omkring som har stöttat och peppat och hjälpt mig på vägen på olika sätt!

Natt SM har känts som ett bra första mål för den här vårsäsongen och jag bestämde mig ganska tidigt när jag såg årets tävlingsprogram för att köra. Men under vintern har det blivit betydligt mycket mindre nattorientering än vad som var tänkt, delvis pga knät jag hade känningar i under hela januari och därför körde mest alternativt. Inte en enda Mila Stockholm by Night (Stockholms nattcup en onsdag i månaden från november-mars), och därmed, om få pass nattorientering, än färre i högfart. Men det försökte jag tänka bort med att i stället använda mig av vad jag gjort rätt när jag sprungit natt tidigare vintrar och år. Jag hade i alla fall sprungit tre nattävlingar sedan i februari, men alla med masstart, och på natt SM är det individuell start som gäller.

Men att fundera på om jag sprungit tillräckligt mycket nattorientering i vinter fick plötsligt ganska liten relevans när jag i måndags förmiddag fick avbryta under uppvärmningen till ett intervallpass pga smärta i ena foten. Som tur var hade jag en tid hos sjukgymnasten inbokad redan samma dag. Men jag fick inte mycket besked där, mer än att jag inte skulle belasta foten på några dagar. Det blev några jobbiga dygn där jag inte visste vad som var felet med foten, hur illa det var och om jag skulle springa natt SM alls eller om det kanske skulle bli värre och i värsta fall äventyra mer av tävlingssäsongen. Svåra beslut och något som tog upp alldeles för mycket av min tankeverksamhet i förra veckan. Men jag antar att det är så när man är elitidrottare, kroppen är mitt viktigaste verktyg och den vill jag ta hand om. Så vad är smartast för framtiden, att springa eller inte springa?

Jag testade igen på onsdagskvällen, 15 minuter gick bra, bättre än i måndags i alla fall. Tog vilodag på torsdagen för att avlasta helt ytterligare ett dygn och åkte tåget ner till Hässleholm där tävlingen skulle avgöras på fredagskvällen. Det gjorde ont att gå med packningen till tåget. Under morgonjoggen på fredag förmiddag kändes det ingenting i foten. När jag gick utan skor på gymnastiksalsgolvet inne i karantänen, i väntan på min start, gjorde det ont och jag fick ta på mig skorna för att få lite avlastning. Att jogga till start på den platta grusvägen gick bra, men att ta kontrollerna på uppvärmningskartan och springa på skrå ville foten inte.

Jag startade, blev rejält förvånad över kuperingen till första kontrollen. Mjölksyra och ansträngd andning redan till första kontrollen. Adrenalinet pumpade, jag fokuserade på vad jag hade framför mig och fotens vara eller icke vara försvann bort i tröttheten och koncentrationen. Sedan dess, ingenting. Den är frisk, hel, smärtfri. Kroppen ibland alltså..! Om jag bara hade vetat i måndags, så mycket känslor jag hade kunnat besparats. Men jag antar att det är leken, och är man med i leken får man leken tåla. Ännu en erfarenhet rikare är jag i alla fall.

Loppet då? Jo stabilt och bra för det mesta. En liten tabbe in mot den andra kontrollen som gjorde att jag blev väldigt osäker, fick inget tydligt att ta i och tappade en del tid på att jag blev passiv. Det tog lång tid innan jag riktigt hittade flytet och den rätta känslan. Först efter 14de kontrollen fick jag upp en högre fart och kunde springa mer offensivt. Men även före det gjorde jag mycket rätt, och även om känslan inte var den bästa så är jag väldigt nöjd med hur jag tacklade utmaningen, tog rätt beslut och orienterade så som jag hade bestämt innan loppet. Det var den vinnande strategin den här natten, att även om inte allt blev perfekt och kändes bra så jobbade jag på metodiskt och med den farten som jag kunde hantera orienteringen i. Kroppen kändes inte sådär pigg och ivrig som den gjort den senaste tiden, men jag kände mig stark och uthållig och kunde mala på i en bra fart oavsett branta bokskogsbackar eller blöta mossar.

En häftig känsla ett inse att det kommer räcka till seger – SM guld! Många bra besked från både kroppen och huvudet. Så stolt, glad och tacksam!

Tack till alla som har gratulerat och hejat! Ni är viktiga!

2019-03-29-sm-natt-e1554218406104.jpg
SM Natt

Resultat
Livelox
(GPS)