Mot VM

Och så var vi på väg mot den där veckan som funnits i mina målbilder så länge, som varit moroten under så många av vinterns långa mörka träningstimmar, som var ljusglimten där långt fram när motivationen inte alltid fanns där under den tunga vintern och våren 2017/2018. Nu är den här och det jag tänker göra är att njuta! Njuta av veckan, laget, tävlingarna, stämningen, formen. Njuta av hur mitt driv och min målmedvetenhet har tagit mig hit, från djupt där nere i källaren och hela vägen till mitt andra VM. För oavsett om den där reservplatsen kommer förbi just en reservplats eller omvandlas till en av de gyllene biljetterna till en startplats så tänker jag känna mig oförskämt nöjd över att ha tagit mig så här långt.

För jag är just det, reserv på plats i det svenska landslaget i årets orienterings VM i Norska Østfold. Lite mer exakt är jag första reserv till långdistansen och andra reserv till stafetten.

Utöver tidigare internationella meriter och årets vårsäsong var det också de slutliga VM-testerna som skulle ligga till grund för uttagningen av VM truppen. Testerna genomfördes helgen den 5-7 juli i krokarna där VM avgörs kommande vecka. Alltså drog vi ett gäng från Lidingö till Norge för att tampas om de få och så eftertraktade svenska VM platserna. Som regerande mästare i långdistans hade Tove en friplats till just den distansen och därmed fanns på damsidan för Sverige ytterligare tre platser för långdistansen, tre för medeldistansen och tre för stafetten. Förhandsuttagna på damsidan efter en bra vårsäsong och fina tidigare resultat på internationell nivå var just Tove samt Karro till alla tre distanser. Därmed: två platser kvar för långdistans, en för medel och en för stafett att springa om på VM-testerna.

Att springa tester är alltid väldigt speciellt. Inte bara den extra mentala påfrestningen det kan innebära utan även att omständigheterna kring tävlingarna ofta är ganska olika en vanlig tävling. I år deltog vi svenskar dock på VM-arrangörens anordnade testtävlingar och därmed var vi inte de enda som skulle göra upp om biljetter till VM i Norge denna helgen. Många andra nationer var också där för att mäta sina krafter inbördes, men alla i samma startlista. Pga det stora deltagarantalet var både dam- och herrklassen uppdelad i två och i den svenska startlistan fanns även länder som Schweiz, Ryssland, Frankrike, Tjeckien, Danmark och Estland. Så den här gången var det faktiskt ganska nära känslan av en vanlig tävling, med både speaker och lite andra deltagare på arenan när man varvade och sprang i mål.

Först ut var långdistansen och jag lyckades bra med min uppladdning och att hitta rätt känsla före start, dvs fokusera på mitt eget genomförande och inte bry mig om vad andra gjorde eller inte gjorde medans jag var ute i skogen. Tankar som annars är extra lätta att få inför just testlopp där det ju tillslut ändå handlar om hur bra du springer i jämförelse mot dina konkurrenter. Tankar som inte hjälper dig när du springer. Efter många läger, tävlingar och träningar i terrängen hade jag min plan på hur jag ville genomföra loppet klar.

Kortsträcka till första, långsträcka till andra. Funderade länge och väl på om rakt på eller runt vänster var det bästa på långsträckan. Bestämde mig för rakt på vilket var min slutsats från många analyserade långsträckor i liknande terräng. Men undervegetationen var tuff och jag fick slita ordentligt den första halvan av långsträckan ut till vägen. Tog ett stopp nere på vägen och omvärderade sträckan därifrån jag befann mig och fram till kontrollen för att säkerställa att jag fortfarande valde rakt på resten av sträckan. Svaret blev ja och jag fortsatte upp på nästa berg med förhoppning om att ljungen på berghällarna och gräset i mossarna skulle vara något skonsammare där. Så var inte fallet och jag fick slita med många snubblingar och höga knälyft, men höll modet uppe och tog kontrollen fint. Sträckorna till 4an och 5an kändes lika förfärligt frustrerande över att jag inte kunde hantera att springa i undervegetationen på ett bra sätt. Snubblade och hade mig om vart annat och att få ett bra kartläsningsflyt medans jag sprang var svårt.

En gel på väg till 5an, och att jag fick syn på ryggen till Kajsa Risby som startat 4 minuter före mig fick energin och kämpaglöden att öka igen och långsträckan tillbaka mot målet och den avslutande korta slingan kändes betydligt mycket bättre fysiskt och jag kunde hela tiden öka farten lite till och pusha lite hårdare. Inte ett optimalt upplägg på ett lopp och jag vet inte riktigt vad som gjorde att det kändes så tungt den första delen av banan, men alltid skönt att avsluta med en bra känsla och ännu ett kvitto på att jag är stark över distansen.

Det blev en tight resultatlista efter runt 80 minuters tävlade för mig och jag blev 6a i klassen med fyra svenskor framför mig och de närmsta två bara 35 och 56 sekunder före. Oh så förargliga sekunder på ett så långt lopp och när så mycket står på spel.

Här har vi den där svåra delen med testlopp, hade de varit vilken annan tävling som helst hade jag varit riktigt nöjd med att vara 6e bästa löpare i den klassen med så många andra bra nationer att tävla emot. Det visar verkligen på vår bredd i Sverige och hur bra vi står oss mot resen av världseliten. Synd bara att det ska vara så få platser till att få springa om det på ett VM.

Resultat | GPS

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_16919
Foto: Martin Nielsen

Efter en vilodag var det medeldistanstest på söndagen. Jag gick ut hårt och jobbade med att vara offensiv genom terrängen. Förenkling och genomförande. Lite osäker vid kontrolltagningen på första, men annars stabil inledning. Kanske gick jag ut lite för hårt för på väg till 5an blir det ett grovt parallellfel, troligtvis pga trötthet och för hastig kartläsning, och misstaget kostar mig 1,5 minut. Ingen katastrof och jag klarar av att ladda om och fortsätta jobba offensivt. Så länge jag är fokuserad klarar jag av att bara tänka framåt och ta en kontroll i taget, men där dipparna kommer finns tankarna där bak som försöker ta sig fram ”varför fortsätta kämpa efter den bommen?” ”du är trött, varför ta i såhär hårt när det redan är kört”. Jag trycker tillbaka dem och jobbar vidare. Det måste finnas något positivt med att göra resten av loppet bra! Kommer in till varvningen och hör att jag är 2.40 efter ledaren. Bra tänker jag, då är jag bara 40s efter utan min bom (som jag i skogen uppskattat till 2 minuter..) och det är bra. Fortsätt jobba på! Hamnar i ett uppsprunget spår genom det gröna ut från varvningen men har koll på den gula höjden till vänster om mig när jag kommer fram till berget. Tar sikte på sluttningen kontrollen ska sitta på och följer den, men får inte ihop vegetationen och blir osäker. Stannar upp just före kontrollen och ser en stor sänka. Har jag passerat kontrollen? Hygget förvirrar mig och jag får inte ihop det. Vänder om och följer höjdkanten tillbaka men ovanför där jag först varit. Är verkligen helt ställd och kan absolut inte få ihop vegetationen mellan verkligheten och kartan. Kommer nästan bort till 16de innan jag förstår vart jag är och kan börja om därifrån och får tillslut kontrollen. Många stopp, tvekande löpning och en stor bom med 4 minuters tidstapp som resultat. Tar mig besviken igenom de sista kontrollerna och i mål. Årets största bom, snopet.

Resultat | GPS

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_16d0b
Foto: Martin Nielsen

Utifrån min egna ganska stora besvikelse på mina resultat under testerna, okej lången var bra bara inte riktigt så bra som jag hade velat, är jag faktiskt väldigt nöjd med att ”bara” vara reserv till VM. Att ta mig till VM var ett högt uppsatt mål, även om jag visste att det var fullt möjligt, och i den konkurrensen vi har om platserna i Sverige är det ändå häftigt att vara uttagen som reserv till ett VM där fyra tjejer springer.

Uttagningen på svenskorientering.se

qsVDPYt+RE6CWStrNa0n4Q_thumb_1692c

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_16ce0
VM 2016. Foto: Michael Erichsen