En långhelg med fjälluft

Hela september månad var min mamma stugvärd åt Svenska Turistföreningen (STF) i deras fjällstuga Stensdalen som ligger utanför Vålådalen i Jämtland. Så fort jag fick veta att hon hade fått uppdraget visste jag att jag ville åka dit och hälsa på henne under vistelsen. Eftersom resten av septembers helger var fyllda med SM och Världscup fick det bli den första helgen, och jag fick med mig Chrille.

På onsdagskvällen tog vi nattåget från Stockholm till Undersåker. Ingen trevlig upplevelse denna gång tyvärr då ventilationen i kupén var ur funktion och vi hade bastu hela natten. Så vi var lite småtrötta under bussturen vidare till Vålådalens fjällstation på morgonkvisten. Men efter en god frukostbuffé på fjällstationen var vi så redo vi kunde bli för att börja traska mot Stensdalsstugan.

Regnet hängde i luften men vi klarade oss utan regnjacka till en början och vädret var milt. Stigen var dock blöt och med stora vattenpölar som var lite besvärliga att parera med (mellan-)stor ryggsäck för oss som ännu inte var helt inkörda på vandring. Men vi stegade på och stannade för att äta lunch först när vi kommit ut ur storskogen och upp på kalfjället. Det visade sig dock vara ett lite otaktiskt val då både regnet och vinden just tilltagit och vi hittade ingen riktigt skyddad plats. Men bra att kunna testa sina regnkläder och med bara några få kilometer kvar till stugan visste vi att värmen väntade på oss där.

Sista biten blev både vinden och regnet värre och det var skönt att komma fram och gå in i värmen och torka kläderna. Vi fick ett rum där vi skulle sova de kommande tre nätterna och det kändes så mysigt att ha kommit fram och att få hälsa på mamma.

Jag har besökt Stensdalsstugan en gång tidigare för några år sedan, året mellan att den gamla stora stugan brunnit ner och den nya hunnit byggas, så det var extra kul att se den fina nya storstugan och samtidigt känna igen sig i omgivningarna från sist. Kvällen bjöd på mysig middag i stugan, bastu och bad i älven och sedan somnade vi gott.

De två dagarna vi skulle stanna här innan det var dags att gå tillbaka till civilisationen och ta tåget hem tänkte vi använda till att utforska fjällen löpandes. Det är så härligt att flyga fram över den steniga stigen eller spängerna på myrarna med bara lite extra energi och en vindjacka att bära på, i stället för hela vandringsryggsäcken. Vi hade tittat lite på några rundor innan vi åkte och bestämde oss för att börja med den längsta och häftigaste, nu när vi ändå var pigga och fräscha och vädret verkade bli fint. Turen var på mastiga 43 km med 750 höjdmeter. Vi skulle passera två andra STF fjällstugor på vägen, så planen var att stanna och äta lunch i den senare av dem.

Efter frukost begav vi oss ut längs med leden från Stensdalen mot Vålåstugorna, det första hörnet i vår triangel för dagen. Vi hade en riktigt fin morgon med en värmande höstsol och frisk, klar luft. Redan efter några hundra meter kom det första vadet. Det tar alltid emot lite att blöta ner sig i början av en så lång tur. Å andra sidan visste vi att vi skulle vara blöta om fötterna mer eller mindre hela dagen, så det var bara att ta tjuren vid hornen. Skönt sedan att ha det gjort, och då springer man också mer obehindrat genom pölarna och mossarna därefter. Det gick snabbt till vårt första delmål, Vålåstugorna, där vi stannade och pratade lite med stugvärden som just höll på att städa ut efter nattens gäster och inför de som skulle anlända senare under dagen. Vi lånade dasset och skuttade sedan vidare på spängerna, mot nästa delmål och lunchställe, Gåsenstugorna.

Nu hade vi den största delen av dagens höjdmeter framför oss, och energidepåerna började sina. Humöret gick lite upp och ner för oss båda i takt med att stigen blev brantare och stenigare. Men med några extra stopp och någon gel kom vi upp på platån, såg bort över Sylmassivet och nådde fram till Gåsenstugorna efter 27 km och dryga 3 timmars löpning. Nu var det skönt att komma in i stugan, få på sig lite torra kläder, hänga de blöta på tork i torkrummet och koka vatten till våra påsar med frystorkad mat som vi hade med oss. Efter lunchen tog vi oss en liten tupplur på bänkarna. Vilket lugn jämfört med vardagen där hemma. Det enda vi behövde klara av på resten av den här dagen var att ta oss tillbaka till Stensdalen, och basta. Inga andra krav, bara vi och naturen och att få våra kroppar att återhämta sig och orka springa vidare. Lycka!

Med lite stela ben gav vi oss tillslut ut ur stugvärmen och mot Stensdalen, pausen hann bli närmare två timmar, men vem har bråttom när man sitter varm och go i en stuga på fjället? 16 kilometer kvar och mestadels flackt utför. Tjohoo! Alla var dock inte lika entusiastiska och hade kanske tagit i lite för hårt i början av dagen. Man lär så länge man lever. Det blev sammanbitna sista kilometrar, och ett kärt återseende av stugan. Varm saft och kakor, som alla som kommer fram till sin övernattningsstuga för dagen får. Det var vi verkligen värda. 5 timmars löpning och lite drygt ett maraton, ett fint dagsverke. Nu kommer middagen smaka!

Andra morgonen bjöd på stela kroppar och betydligt sämre väder. Vi insåg att vi verkligen haft ett perfekt löpväder under gårdagens tur. Inte lika storslagna planer idag, men vi tog oss ut och upp på sluttningen till ”hemmafjället”, Lill-Stensdalsfjället. Toppen som man alltid ser ut över från Stensdalsstugan. Fast vi struntade i själva toppen, för där låg molnen lågt och det såg allmänt otrevligt ut. Lite jogg/gång, blåbär stoppade i munnen titt som tätt och fina foton blev förmiddagens aktivitet.

Jag tog en egen liten tur på eftermiddagen. Kunde inte få nog av glädjen med att springa på fjället, och kroppen kändes förvånansvärt pigg efter gårdagen. Gjorde en plan på en rutt som borde ta runt 2 timmar, men började med att hamna på fel stig utför fjället och fick gena över myrarna och genom skogen någon kilometer för att komma tillbaka på leden. Det är då man är glad över att vara orienterare. Själva genandet kändes inget konstigt, jag hade ju en karta med mig, men som ofta när jag är ensam i vildmarken började hjärnspökena att tänka på björnar. Den första delen av passet hade jag mött en massa vandrare, så där var det lugnt, men nu hade jag inte sett någon på länge och jag var dessutom inte längre på leden. Kunde pusta ut lite när jag hittade den igen, men skulle snart vika av in på en mindre stig. Stigen blev mindre och mindre och försvann tillslut helt mellan träden. Vid det här laget hade jag satt på en ljudbok på mobilens högtalare, delvis för att få mig själv på andra tankar, delvis för att björnarna skulle höra mig och försvinna bort före jag såg dem. Tillslut tog rädslan över glädjen och jag bestämde mig för att vända tillbaka till leden och följa den tillbaka till stugan i stället för att springa den tänkta rundan. Inga björnar i sikte och jag tog mig hem och repade mig ganska snart från rädslan väl inne i värmen bland folk.

Vi vaknade till en dag med klarblå himmel och frost i gräset. Dags att ta på ryggsäckarna och vandra tillbaka ner till Vålådalen igen. Vi hade bara de 13 lätta kilometrarna med mestadels platt eller utför att gå och hela dagen på oss så det var ingen brådska. Vi stannade först och fikade på en solvarm berghäll och lite senare tog vi lunchpausen nere vid Nulltjärns strandkant. En helt magisk dag med den sista sensommarvärmen från solens strålar samtidigt som den klara fjälluften påminner om att hösten är här. Vi åt och njöt av vår lunch, sträckte ut oss på det mjuka riset och tog en tupplur med solen värmandes i ansiktet. Man ville bara att tiden skulle stanna. Vilken fantastisk sista dag på denna fina fjälltur! ❤